Om stockholmarna fick möjligheten att rädda en enda hotad fjärilsart i länet – vilken skulle vi välja? En av blåvingarna eller kanske den vackra grönfläckiga vitfjärilen? Gullvivefjärilen?
Skulle det i jämförelse oansenliga kungsljuskapuschongflyet ha en chans? Vem skulle ens överväga den lilla klövsobermalen med sina gråbruna vingar? Det är lite av en samvetsfråga.
Svensk Dagfjärilsövervakning berättar i sitt senaste nyhetsbrev om forskning på Florens universitet, som ställer just frågan om en arts karisma påverkar vår vilja att skydda och bevara den. Den preliminära slutsatsen är att den gör det. Men forskarna nöjer sig inte med det utan vill även ta reda vad som kan ändra på det förhållningssättet. Det ska bli intressant att ta del av resultatet så småningom. Man kan anta att kunskap och naturkänsla i alla fall är en del av lösningen. För att vilja bevara en art måste man till att börja med veta om att den existerar.
Ungas kunskap om olika arter har minskat under 2000-talet. Flera studier visar att barn ofta inte kan namnge vanliga växter, inklusive vårblommor som blåsippa, vitsippa och tussilago. Barn i lågstadiet kunde enligt en studie identifiera i snitt färre än fem växtarter, trots att de flesta vuxit upp där de arterna finns. Det är både sorgligt och skrämmande.
Naturskyddsföreningen i Stockholms län har folkbildning inom biologisk mångfald som ett av våra fokusområden. Det avspeglas bland annat i vår guideverksamhet, Storstockholms naturguider, och vårt engagemang i Natursnokarna som tar med barn och föräldrar ut i naturen. Häng med – nu leker grodor och paddor och vitsipporna börjar redan slå ut i backarna. Kanske visar sig ett litet kryp som du inte visste fanns.
Lena Vängstam
Ordförande, Naturskyddsföreningen i Stockholms län