Grimsta naturreservat.
Kan man flyga till månen så borde man väl kunna borra en tunnel genom Hallandsåsen, funderade dåvarande kommunikationsminister Ines Uusman, på sin tid. Det kunde man visserligen till slut men åsen visade sig ju vara just en ås, som inte lättvindigt lät sig bli borrad i. Tunnelbygget tog 23 år, kantade av rättsprocesser, vattenläckor, sinande brunnar, förgiftade vattendrag, döda fiskar, sjuka kor och nervskadade tunnelarbetare, till en kostnad av 10 miljarder kronor.
Stora infrastrukturprojekt har en tendens att grundas på alltför optimistiska och orealistiska bedömningar, med “oväntade” komplikationer som följd och kostnader som rusar i höjden. Är bygget väl påbörjat blir det ett argument i sig och därför svårt att stoppa, även om det ibland vore det klokaste.
Det gäller även Förbifart Stockholm, denna motsägelsefulla satsning som lär öka trafiken trots att trafiken tvärtom måste minska för att klara klimatmålen. Projektet är redan försenat och fördyrat. Förbifarten ska sträcka sig från Kungens kurva till Häggvik, till stora delar under jord, bland annat under Grimsta naturreservat i Vällingby. Trots idogt tätande läcker tunnlarna in väldiga mängder vatten, så mycket att grundvattenmagasinen för all framtid måste fyllas på från Mälaren för att nivån inte ska sjunka. Ärendet ligger i Mark- och miljööverdomstolen – att dribbla med grundvatten och dricksvattentäkter är ett oförutsägbart högriskprojekt, särskilt nu i klimatförändringarnas tid.
Grimsta har jag en stark personlig koppling till. Där är jag uppväxt. Vi ungar traskade över gärdet till Kanaanbadet och lekte fritt i skogen utan vuxna. Vi tuggade på stensöta och harsyra, inte för smakens skull utan mer för att det var kul att det gick. Fråga mig inte hur vi visste vilka växter som gick att äta. Sånt kunde man bara. På samma självklara sätt hade vi koll på vilka vårblommor som då var fridlysta. Senare, på hästryggen, tränade jag på fältsits i branta backar, joggade och promenerade eller bara satt en stund vid roten av min favoritbjörk. På vintern snubblade jag runt på långfärdsskidor och fick förfärliga skavsår. Men jag minns hur ljusblå snön var i månskenet.
Med denna resa från Skåne till Vällingby skulle jag vilja hävda allas rätt till en bit närnatur, som man kan få kalla sin. Den ska inte äventyras av makthavares tilltro till glädjekalkyler. Om ett projekt visar sig vara miljöskadligt eller alltför riskabelt bör det helt enkelt stoppas. Ett sånt förhållningssätt vore väl en fin julklapp till alla som då och då lutar sig mot en björk i “sitt” skogsbryn!
Lena Vängstam
Ordförande, Naturskyddsföreningen i Stockholms län