Ledare: Jag brinner för skogen, men nu brinner skogen!  

Om några veckor kan vi använda vår demokratiska rätt och rösta fram politiker som kan vända utsläppskurvan nedåt och verkställa vad som krävs för att rädda natur och biologisk mångfald.

Här i Sverige har vi som hållit oss hemma upplevt en ganska kylig, nyckfull och typisk svensk sommar. Alltmedan värmeböljorna nere i södra Europa har varit exceptionellt många och kraftiga och i skrivande stund är de inte över på långa vägar.

Vi har alla sett de närmast apokalyptiska bilderna som kablats ut i sociala och traditionella media, förmedlade av sommarvikarierande reportrar som rapporterat det som de bedömt ligga närmast till hands. Svenskarnas semestrar, de som plötsligt hamnade i farozonen av värmeböljor som avlöste varandra och gick över i vilda bränder.

Frågorna som ställdes av reportrarna var inte "varför" eller "vad ligger bakom", ej heller kopplades de till klimatförändringarna. "Kommer flygplanen gå som planerat?". "Hur gör man för att hålla huvudet kallt i 30 graders värme?" eller "vem antände branden?" Frågor som i ärlighetens namn känns som lyxproblem i en kaotisk och orättvis värld.

För en månad sedan studsade jag till – i bildflödet av skogsbränder från Nordamerika till Storbritannien. Det brann i skogen, i bergen ovanför det som var min familjs hem för lite sedan. Bilder av stigarna där vi vandrat, cyklat mountainbike, klipporna där vi klättrat. Lärkträden och de torra buskarna stod nu i lågor.

Att de södra franska Alperna är torra och varma om somrarna är ingen nyhet, ej heller att det blir skogsbränder när åskvädren kommer in under eftermiddagen. Men omfattningen!

Franska medier var plötsligt i uppror mot presidenten och avkrävde svar och lösningar  avkrävde svar och åtgärder på klimatförändringarnas förödande konsekvenser.

Vi som drev hotell högt uppe i en alpdal, fick allt fler coolcationgäster (långt innan begreppet myntats) som kom upp från närliggande städer för att kunna sova i svala berg där temperaturen sjunker nattetid. Vi fick uppleva att snön uteblev redan på 1 200 meters höjd med snabbt stigande snögränser i takt med smältande glaciärer och sinande vattenkällor till förmån för konstsnötillverkning.

Vi slutade i konkurs, flyttade hem, landade i Roslagen och trodde oss bli grannar med skogen, den som i rasande takt avverkades i panik av små skogsägare som befarat striktare avyttringslagar, höjda virkespriser och dåliga skördar. Vi har sett hur rådjur, grävlingar, älgar, harar och ekorrar flyr sina hem och vindar ges fri passage i ett enda långt dominospel av naturförstöring.

Nu drar vi till Stockholm söndagen den 23 augusti för att tillsammans visa att vi har fått nog! Ses vi i Vasaparken?