Ledare: Det är vi som är berättelsen
Varje sommar har jag tillbringat ute på ön i norra skärgården, i Bullerbyidyllen, som mina morföräldrar köpte på 1950-talet. Aldrig att vi åkte på utlandssemester om sommaren, vi hade ju ön! Med stuga, sjöbod, brygga och bad fanns inget mer att önska. Kanske en dagsutflykt till närliggande kobbar och skär, där vi vände och letade efter en annan ö om någon redan lagt till. Vi hade torrdass, men rinnande vatten, odlade sommargrönsaker och plockade bär. Närmare paradiset än så kunde man inte komma, och man slapp bilar och avgaser då alla cyklade runt den fem kilometer långa ön, de fast boende undantagna som hade flakmoppe eller möjligen en traktor.
Idag ser ölivet annorlunda ut. Trycket på sommarhus är enormt och varje tillgängligt torp köps upp och rustas till storstadsstandard, vassar skövlas och vikar slammar igen när “var mans rätt” har blivit en egen brygga. Vackra åldrade träd får stryka på foten för kvällssol med vinglas i hand fast utan sjöfågelsång, tystad som den är. Gräs golfbaneklipps och torkar ut till halm som avger värme istället för svalka och blommande biologisk mångfald. Alla kör runt med fyrhjuling likt curlande småbarnsföräldrar.
Det sägs att generationerna före mig såg havet som en naturlig soptipp, en plats där man kunde sänka ner gammalt metallskrot som bara försvann. Samma sak med avlopp som gick rätt ut i Östersjön ihop med bekämpningsmedel från jordbruket, som förvisso gav oss säkra skördar av inhemsk frukt och grönsaker. Precis som det egna fisket, som idag inskränker sig till abborre, varför måsarna får skräna uppe på ön istället för kring den lokale strömmingsfiskarens eka.
Det är ingen vacker bild av Änglamarken jag målar upp, men den måste finnas med i samtalen i sommar, innan ödesvalet. Vi måste berätta för våra barn, barnbarn, grannar hur vi legat på bryggan och metat med håv, plockat smultron och blåbär, lyssnat på surrande bin och kunnat förlita oss på vindarna som idag löper amok ikapp med vädrets snabba växlingar. Min uppväxts högborgerliga miljö hyllade den privata äganderätten, friluftsliv på naturens villkor och omsorg av djurlivet. De fundament som är lätta att glömma bort och svåra att förstå vart de tagit vägen i den konservativa borgerligheten. Fredrik Reinfeldt var den sista att få min moderata röst och sedan 2017 har jag kämpat för barnens framtid som aktivist, debattör och “jobbig” kollega och vän. Jag vill tro på demokratin och omställningen, men för att lyckas måste vi på ett inkluderande och varsamt sätt kroka arm och lyssna på vetenskapen och varandra för att lyckas.
Njut av sommaren och naturen och glöm inte de där viktiga samtalen. De kan göra skillnad.
Caroline Ford
Ordförande, Naturskyddsföreningen i Stockholms län
