Ledare: Folket har rest sig – var är politiken?
Känslan av eufori och styrka hänger fortfarande kvar i ett enda långt lyckorus efter Den stora klimatdemonstrationen häromveckan.
Ansiktena, rösterna och plakaten – med raka och ändå målande budskap – författade av ”vanlisar” har gått raka vägen in i hjärtat. Det är en stor kontrast mot de byråproducerade valaffischerna utan sakligt innehåll som just nu provocerar och klär in varenda ledig kvadratmeter i länet.
Deltagarantalet i marschen, som blev en veritabel folkfest, överträffade alla förväntningar. Det gjorde även bredden på de 280 officiella organisationer som stod bakom demonstrationen. Det borde göra vilket politiskt parti som helst grönt av avund, men framförallt borde partierna plocka trenden och taktpinnen när Den gröna jätten på riktigt rest sig.
Tillsammans skrev vi historia som en av de största miljödemonstrationerna någonsin i Sverige, vilket rönt mer uppmärksamhet i utländsk media än i vår egen. För vart tog uppföljningen av detta ”folkets vilja” vägen – manifesterat av barn, skidåkare, djurvänner, pensionärer med barnbarn, sjuksyrror och läkare, jurister, ungdomar, naturfotografer, frilufsare, mammor, pappor, industriledare och så vidare ?
Var är svaren till att miljöförstöringen inte stoppas, att vi inte agerar på sommarens apokalyptiska scener från bränder, multipla värmeböljor långt över mänskliga temperaturer, torkan och den påföljande livsmedelsbristen, översvämningarna, den tilltagande tystnaden i skogen när djurens ljud försvinner ur den en gång så rika biologiska mångfalden? Inte ens den gigantiska glaciärkollapsen i Nepal – tätt följd av FN:s rapport om att världen kommer att passera det globala målet på max 1,5 graders uppvärming – ger några tecken på uppryckning av klimatpolitiken.
För en vecka sedan möttes vi istället av en verklighetsfrånvänd och till stor del klimatkrisförnekande tv-debatt om klimatet. En föreställning i hur rikspolitiker kastade paj på varandra och lyfte fram falska och ovetenskapligt grundade fakta i hopp om att – vad då – vinna röster?
På bästa sändningstid, i demokratins fundament public service, avlöste partirepresentanterna varandra med löften om säkrad energitillgång och status quo i ökad tillväxt. När världen brinner, svämmar över och lämnar oss “vanlisar” sömnlösa om nätterna i väntan på politiska krafttag som behandlar situationen som den akuta kris den är.
Så vad gör vi då när gapet mellan folkvilja, vetenskap och politik är så stort och tiden så knapp? Svaret ligger kanske i det lokala och regionala, där tjänstemännen och politikerna står närmare väljarna och verkligheten? Som när Region Stockholms politiker kom på klimatpolitikutfrågning följd av gruppdiskussioner med publiken.
Då var tonen en helt annan, viljan till samförstånd och samarbete påfallande, även om lösningarna till kollektivtrafiken, utsläppsminskningarna och infrastrukturen skiljde sig åt. Men framför allt kändes det som att politikerna faktiskt lyssnade på oss åskådare och de inbjudna forskarna och experterna, som i sin tur resonerade med politikerna utan att peka finger. Precis som det ska vara i en levande demokrati.
Vi borde ta för vana att uttrycka våra tankar och farhågor högt och direkt till politikerna, fråga vetenskapen och se till det lilla i det stora, tänka grönt och rösta med hjärtat.
Vi ses i valvimlet!
Caroline Ford, ordförande i Naturskyddsföreningen Stockholms län
